Wohlgart Andersson / 12 mars, 2019

Mitt liv i Thailand del 5 av 8

Jag ville bekanta mig med någon ny dam, men att ha brevväxling med ett tag. Gick därför med i Thailovelink. Det är en sajt med massor av thaidamer att välja på. Jag tittade ut en vacker kvinna, född 1970, hade tittat ut en reserv i Chang-Mai också ifall hon inte skulle svara. Hon var nybliven änka, och hade ett lantbruk att ta hand om.

Det luktade arbete lång väg, men den första svarade som tur var! Annars är änkor ett säkert kort, det och gifta kvinnor är bra! Frånskilda kan det däremot vara något fel på, så då gäller det att kolla upp!! Varför har de blivit frånskilda? Kan ju varit kvinnan som ville skiljas också förstås. Äldre ogifta, och speciellt om de är snygga, är också ett osäkert kort, varför har inte de blivit gifta?

Jag valde alltså en tjej från Roi-Et. Visserligen skild, men det var mannen som varit otrogen vid ett flertal tillfällen, fick jag veta. Efter skilsmässan fick hon behålla sin bil, samt en miljon i pengar, till försörjning av sonen. Det här räckte väl antagligen några år, hon hade varken bil eller pengar när jag träffade henne.

Den högra bilden är när hon fick se snö för första gången, numera är hon så lagom glad när det kommer snö.

Vi brevväxlade via mail i fem månader, sedan skulle jag bjuda in henne till Sverige. Hon visade tidigt ärliga avsikter, hon skulle minsann visa att det var så när vi träffades. Hon verkade väldigt ärlig och pålitlig, hon var också populär bland sina kompisar, alla pratade gott om henne, hon resonerade på ett bra sätt tyckte alla.

Hon skulle komma i maj, och följa med mig tillbaka till Thailand. I september. I sista mailet där jag skickade biljetten, fick jag till svar att hon inte kunde någon engelska! Hon lurade mig innan jag träffade henne, det är nog ett rekord. Hur kunde hon då skriva breven? Det visade sig att hon haft en kompis till sig som skrev, och hon visste alltså allt jag hade skrivit!

Hur hade hon tänkt sig det här, hur kunde hon tro att det skulle fungera? Det funkade faktiskt över förväntan, hon fick började på SFI. Ibland förstod vi inte varandra, men behövde vi tolk, hade vi Rö-Rolfs fru och Kalle Hultmans sambo att ta till. Hon valde att lära sig svenska före engelskan, vilket jag tyckte var dumt, för hennes egen del.

Hon berättade efter två månader att hon lånat pengar, av vad jag kallar maffia. De tar ut ockerräntor, hon hade sitt hus i centrala Roi-Et som säkerhet. Det var hon och brodern som ägde huset tillsammans. det är föräldrahemmet.

Nu hade hon inga pengar och man var nära att ta huset för henne. Hon frågade om jag kunde hjälpa henne med 40.000 baht? Förklarade att hon inte tänkt fråga förrän vi hade träffats, men hon kunde inte vänta, det var kris.

Jag hade tidigare berättat för henne om Mauy, hur hon blåste mig på markköpet. Hon förstod hur jag tänkte, och tog upp det när vi träffades. Det var trots allt inte mycket pengar, c:a 10.000 skr. Så jag hjälpte henne med det. Det kom sedan fram att skulden fanns på två ställen. Då är det så att båda finanshajarna pratar med varandra, och berättar när han får betalt. Då ska minsann den andra också ha betalt. Detta för att fördröja skulden, och kunna ta ut mer räntor en längre tid.

Totalt var hon skyldig 480.000 baht, uppdelat 320+160. Det är ungefär vad tomten är värd. Det hon betalade gick bara till räntor, skulden minskade inte nämnvärt! När hon så kom till Sverige och vi varit tillsammans i tre månader bestämde jag mig för henne. Hon hade en förståndshandikappad bror och en lat son, så jag förklarade att jag inte kan försörja dem. Det behövde jag inte göra heller efter någon månad.

Hon pratade under tre månader mycket om den stora skulden hon hade på huset. Det märktes hon var orolig. Jag erbjöd mig hjälpa henne med det ena lånet, men det gick inte att göra så. Om jag hjälpte henne med hela skulden, så skulle hon aldrig mer tigga några pengar av mig!

Det lät ju bra! Skulle kosta ungefär 100.000 skr att slippa höra tjat om pengar. Hon fick pengarna i omgångar, men sparade dem tills hon kunde betala alltihopa. När det till slut var gjort, märktes det att hon hade fått lättat en tung sten. Hon plockade sina blåbär på somrarna, och skickade pengarna till sonhustrun i Thailand, eftersom hon hade hand om det ekonomiska förståndet av de två. Allt var frid och fröjd. På hösten när vi skulle tillbaka till Thailand, hade sonen tagit tabletter av något slag. Den förståndshandikappade morbrodern hade anmält det till polisen. Ville väl antagligen bara hjälpa honom, men så såg inte sonen på det!

Det här retade sonen upp sig på, de bodde grannar på husets övervåning. De började jaga varandra med järnrör. Det här tyckte jag skapade en dålig stämning. Jag ville leva ett lugnare liv, så då bestämde jag mig för att göra något åt det.

FILED UNDER : Mitt liv i Thailand