Wohlgart Andersson / 23 november, 2018

Gropungar

UPPGRADERAS I MÅN AV TID. Fattas några avsnitt på slutet, de har försvunnit på Lindenytt, får se om de går att hitta

Gropungar 1

Det hela började med att jag föddes på våren 1951. Jag tyckte det blev ovant, här hade jag legat hoptryckt och tryggt i 9 månader.Men nu skulle jag bort från tryggheten.

Mina första intryck av världen blev dyster, stryk var det första jag fick. De sa att det var för att jag skulle få igång andningen. Jag har fått igång andningen många gånger i mitt liv efter det, skulle man kunna säga. Det var dessutom en totalt onödig åtgärd. Jag skrek ändå, jag kände mig kladdig över hela kroppen.

Men så duschade de av mig och lindade in mig i en filt. Så fick jag komma tillbaka till den kropp, jag tidigare blivit avklippt ifrån, men nu på utsidan. Kände på lukten att det var samma kropp. Jag såg väldigt suddigt, men luktsinnet var det inget fel på. Jag kände mig plötsligt som en egen individ.

Men nu var det slut på att få maten direkt till magen, nu skulle jag få den genom munnen. Det kändes lite ovant i början. Men jag hade en van mor, hon hade gjort det åtta gånger förut, visade det sig.

Ungefär så här, måste det väl ha känts, jag kommer faktiskt inte ihåg, men fortsätter som om jag gjorde det. Vi hade placerats i ett rum med andra mammor och små barn. Det var omöjligt att få sova, ett fasligt liv med alla som skrek. Om de skulle lära sig andas, eller om de av någon annan anledning var missnöjda, kunde jag inte ta reda på. Jag hade uppenbara kommunikationsproblem, ingen hade lärt
mig prata än.

Men så händer något plötsligt, Nu började det komma andra personer in i mitt liv. De kom i sällskap, den största av dem hade svart hår. De andra var mycket mindre och i olika hårfärger. Den största av dem, med svart hår, hette Martin. Det visade sig att han var min far. Vad kul tänkte jag, jag skulle få en stor till, som kunde visa mig den stora värld jag just kommit till. Nu skulle vi få åka hem.

Gropungar 2, Hem och barnhem

Mitt hem var en nybyggd villa på ett gammalt knektställe, i Via utanför Fjugesta. Här fanns plats för två kor, två grisar och tio höns. Jag hade en driftig mor, hon skötte ladugården, sydde alla barnens kläder, vävde mattor och sålde. Hon hade även tid till kärlek till alla 7 barnen. Ett barn hade dött 1948. Han blev överkörd av tåget, när han vände och gick hem från skolan, för att ha glömt sin bibel. Det är väl inte att undra på att jag har en tveksam inställning till Gud?

Min far var byggnadsarbetare. s.k. grovarbetare, han körde betong med skottkärra på byggen.På morgonen gick han genom skogen till samhället Gropen, där det fanns en tågstation. Han tog så tåget till jobbet som för det mesta var i Örebro. Han var med och byggde såväl Svampen som
Regionsjukhuset i Örebro.

8 januari 1955 dog min mor i leukemi, och pappa Martin var tvungen att få hjälp med hushållet och oss barn. Vi var många syskon, den yngsta bara 1 år. Själv var jag 3 år.

Martin anställde en barnflicka som skulle sköta hushåll och oss ungar. Det fungerade inte, Pappa hade höga krav, lika höga krav på andra som han hade på sig själv. Han visste ju också hur duktig
hans fru hade varit. Det anställdes flera olika, men det blev samma sak där. Vi skulle därför placeras på
barnhem.

Vår far kom och hälsade på oss på barnhemmet. Jag förklarade att jag inte trivdes, och ville följa med honom hem. Jag sade till min pappa att jag kunde vara under köksbordet och leka som jag brukade, och vara där tills han kom hem från jobbet. Att han var tvungen att arbeta ifrågasatte jag aldrig, jag märkte att han fick pengar av det, och det kom mig tillgodo också.

Vi bodde på Ervalla barnhem ett tag, men det skulle läggas ner, och till slut kom vi till barnhemmet i Kumla. En tant som alla hade respekt för hette Edit, hon var på barnhemmet i Ervalla, men efter nedläggningen där följe hon med till Kumla.

När vi var i Ervalla var hon barsk, för att inte säga elak. Men det visade sig att även denna kvinna hade ett hjärta. Min mor var inlagd på sjukhus för leukemi. Efter att dödsbudet kom blev hon nästan som en mor, för både mig och min syster.Hon talade om dödsbudet till min syster, men min syster fick stränga order att inte tala om det för mig, och hon gjorde det inte heller.

Hon var tre år äldre, och jag hade tidigare kunnat leka tillsammans med henne på barnhemmet i Ervalla, det fick vi inte längre sedan vi kom till Kumla. Det var andra regler där. Man delade en stor lokal med
glasdörrar, det var pojkar på ena sidan och flickor på den andra. Men jag kunde stå med näsan
mot glasrutan, och titta på när min syster lekte med tjejerna. När jag stått där ett tag kom det alltid någon och tog bort mig, och förde mig till de andra killarna för att leka med dem. Det varade inte länge, utan jag gick tillbaka till glasdörren för att titta på min syster.

Gropungar 3 Barnhem och hem.

De andra syskonen hade blivit utplacerade i fosterhem, och jag såg dem inte längre. En lillebror kom till Hallsberg, en syster till Kräcklinge, en bror till Skara. Två äldre bröder kunde bo kvar hemma. Jag var orolig för att mista även detta syskon. Jag grät när jag inte såg henne. Ibland kunde det komma en tant
och öppna dörrarna, så min syster och jag fick leka en stund. Det var emot reglerna att göra så,
men då grät jag inte längre.

Man märkte ibland att det försvann barn. Det kom vuxna människor och tittade ut vilket barn de ville
ha, sedan försvann det barnet efter ett tag. Mig var det ingen som tittade på, men de tittade på min syster. Hon var ju sprallig och glad, jag satt ju bara och tittade på henne, och såg totalt ointressant ut.

Det kom så till slut ett äldre par som tittade även på mig. Jag försökte se glad ut, så de inte skulle börja titta på någon annan. Jag ville bort från barnhemmet. Att rymma var inte att tänka på, vart skulle jag i så fall rymma? Jag kunde inte gärna gå och fråga om någon ville bli mina föräldrar!  Det hade utan min vetskap bestämts att jag och min syster skulle placeras på samma ställe. Varför kunde ingen ha talat om det för mig? Det hade gjort mig tryggare!

Jag visste inte vad jag skulle komma till, men det spelade ingen roll, det kunde inte bli sämre än vad jag
hade. Jag ville ha ett vanligt hem, med en mamma och en pappa, som jag hade haft tidigare. Att vara på ett barnlager kändes inte alls bra, jag var för det mesta ledsen. Några dagar efter att det äldre paret tittat på mig, hämtades jag och min syster, och vi kom till Lindesberg.

Det var ett tvåfamiljshus på Brodalsgatan 9 i Lindesberg. Den övre lägenheten var uthyrd till en åkare något år, därefter hade vi hela huset som bostad själva. Det kändes stort, det var såväl källare som vind på huset, det var som att ha ett fyravåningshus.

Det visade sig på våren att det fanns ett hus till, en släktgård i Gusselby. Där bodde man på sommaren, det var min styvmors föräldrahem.Vi flyttade ut dit med cykel på våren, och hade blommor och katter som packning på cyklarna. Det såg säkert ganska lustigt ut. Det kompletterades även med en taxiresa, med Talis Åkergren i hans stora Checker. Det fanns en stor cocospalm som skulle flyttas vår och höst. Den kunde ingen ta på cykel.

De första åren bodde även en syster till min styvmor i huset. Hon arbetade som hembiträde vid Lindesbergs vackraste hus, Kullen. Hon var ungmö, men nu skulle hon ha tag i en karl. Hon hade 2 friare via brevkorrespondens, en från Västerås, och en från Glava, utanför Arvika. De kom båda för att uppvakta henne, dock inte samtidigt. När de båda hade varit där, frågade hon mig vilken jag tyckte hon skulle välja. Kände mig stolt över att vara rådgivare vid 9 års ålder, och delgav gärna mina synpunkter.

Jag höll på Västeråskillen, en kort och lätt korpulent herre, han såg ut som en affärsman av något slag. Han lyssnade intresserat på mig, när jag berättade att jag kunde cykla utan att hålla i styret. Jag fick 1 kr av honom, om jag lovade att alltid hålla i styret i fortsättningen. Den investerade jag vid Odelholms
livs, som låg där nuvarande Hemköp ligger. Den räckte till 20 jättestora kolor, de hette Dixi och Choko, men den räckte till mycket annat också. Man analyserade noga vad som skulle räcka längst, och vad som var angenämast att ha i munnen.

Jag visade honom också mitt märklintåg, som jag byggt en stad omkring. Jag hade kopplat in lampor i husen, som var uppbyggd med Lego. Jag hade gjort automatiseringar, så tåg stannade vid
stationen, när ett annat tåg passerade. Jag ville ha uppmärksamhet, det fick jag av honom.

Moster lyssnade dock inte på mitt goda råd, utan valde killen från Glava. Honom bedömde jag som helt
ointressant, han var bonde, och jag fick uppfattningen att han inte gillade barn. De skaffade heller aldrig egna barn. Han var inte minsta intresserad av vare sig Lego eller märklin järnvägen. Det gick heller inte att få betalt om man lovade att hålla i styret när man cyklade. De gifte sig senare, och hela familjen åkte och hälsade på varje sommar.

Märkligt nog var det alltid till höskörden. Jag tyckte bönder kunde få arbeta ifred under den tiden, men så var det inte. Höet skulle hässjas på den tiden. Min syster fick vara med på det. Min uppgift var att hoppa i höet, vilket inte alls var lika betungande. Det var ett jobb som till och med var roligt.

Bära ved och vatten var vi vana vid hemifrån, men det behövde man aldrig göra där. Det fanns en handpump i köket, där man fick vattnet.

 

Gropungar 4, Skolstart

Ett tillägg som skulle varit med i förra inlägget. Den här tant Edit som jobbade på barnhemmet, tvingade en gång en liten flicka att äta upp sina egna spyor. Detta är inget jag minns, utan fått berättat för mig av min syster. Uppgiften har också bekräftats av en läsare i Östernärke, tack för det!

1957 skulle jag börja skolan.
Det var meningen att jag skulle få börja i den nybyggda Brotorpskolan. Den hade dock inte blivit färdig till skolstarten, utan vår skolsal första terminen blev en källarlokal på Västerplan 8. Det var bara vår klass, och jag kunde inte fått en bättre start. Det var bara en klasskamrat som var elak emellanåt, honom bodde jag också granne med på Brodalsgatan.

När vi skulle börja efter jullovet fick vi börja på den nya fina Brotorpskolan. Vi hade innan jullovet fått
komma och titta på skolan. Här fanns en lång korridor med 6 klassrum. I bortre änden på korridoren övergick huset till två plan. På undre plan var det kök och matsal, och på övre plan var lärarrum och rektorsexpedition.

Det fanns två ingångar, en i vardera änden. Jag hade mitt klassrum i nr 1 eller 2, är osäker på vilket.
Längre bort i korridoren var klasserna högre. För att komma till matsalen, var man tvungen att passera de äldre barnen. Av dem var det flera som var elaka, och passagen var inte alltid problemfri. Om man visste att det var god mat, eller man hade bråttom av någon annan anledning, kunde man välja att gå ut, och gå på utsidan av huset. Man kom då in alldeles i närheten av lärarrummet, och det kändes tryggare.

1960 talet

Efter mina första 3 år i Brotorpsskolan skulle jag nu börja mellanstadiet, och fick börja på Kristinaskolan. Här fanns det gott om elaka personer. En av dem tvingade mig att äta upp en fluga, annars skulle han slå min syster. Det ville jag naturligtvis inte. Jag räddade situationen genom att svälja flugan. Han sa åt mig att tugga på den, men det gjorde jag aldrig, jag bara svalde, och låtsades tugga och svälja den igen.

Men jag märkte inget särskilt med att svälja en fluga. Jag kommenterade dock att den var otäck, för jag
förstod att han ville att jag skulle plågas. Jag tyckte jag gjorde ett listigt drag, han släppte både mig och min syster fria igen. Han hade fått sitt behov av att vara elak tillfredsställt.

Hade han blivit så illa behandlad själv, eller varför ville han ha det så? Hur blir människor elaka? Jag
tror inte man är elak från födseln i alla fall. Jag har i vuxen ålder talat med honom ett flertal gånger, han var mycket trevlig och social. Talade vid ett tillfälle om flugan med honom, men han kom inte ihåg det, så för honom var det troligen inte så stort. Han valde senare att på egen hand avsluta sin närvaro på den här
planeten.

I Årskurs 4, 5, och 6, vann vår klass i skolishockeyn! Vi var överlägsna, men så hade vi spelare som Lasse Brandt, Göran Orre, Johnny Larsson, m.fl. också. Det här var jag stolt över, och berättade gärna om till alla. De andra lagen hade respekt för vår klass. Att jag själv inte var med och spelade, hade ingen betydelse. Jag bidrog på mitt sätt genom att sitta bland tjejerna och heja på vår klass, så på det sättet medverkade jag till att vår klass vann, med det talade jag ju aldrig om.

 Gropungar 5 Vi lekte ett samhälle

Jag fick aldrig beröm som liten av mina föräldrar. Antagligen är det därför jag hela livet haft så svårt att ge beröm själv. Men många vuxna tyckte jag var vis, och visste mycket som normalt inte barn har intresse av. Det berodde på att jag inte umgicks med barn, utan lyssnade oftast på vuxnas prat. Min adoptivfar arbetade på Häradskrivarekontoret, Det hette så då, det var ett tjusigare ord för Lokala Skattemyndigheten! Kontoret var i en stor villa på Torphyttevägen 3 i Lindesberg. Här arbetade tant Ruth och tant Svea, samt två yngre damer som hette Carin och Gretel. Den sistnämnda hade en dotter på dagiset som skulle hämtas. Det var min uppgift emellanåt. Jag hade problem redan då att känna igen folk, men hon hade blivit tillsagd att gå fram till mig. Hade någon annan flicka kommit, så hade jag tagit med den istället. Men tråkigt nog hände det aldrig, annars hade det känts bra om det uppstått en viss förvirring.

Jag hade just inga lekkamrater, utan var självgående i mina lekar. Oftast var det med Lego, märklintåget eller meccano jag sysselsatte mig med.1960 kom det en kille till och bodde hos oss. Men han kom inte från något barnlager. Han var bara fosterbarn, jag stod i högre rang tyckte jag, jag hade just blivit adopterad. Nu fick jag en lekkamrat, visserligen 5 år yngre, men det var bara bra. Honom kunde jag bestämma över: Gjorde han inte som jag sa så fick han stryk!

Höjdpunkten i min barndom var att få min lillebror att skratta så mycket att maten kom ur näsan på honom. Det var alltid lättare vid soppor. Ibland slutade med att han nös, det var jackpot om det stänkte över hela matbordet. Sådant fick man naturligtvis skäll för, man kunde t.o.m. få en hörvel. Jag gjorde det när jag var själv med honom, ty ögontjänare har jag varit hela mitt liv.

Mina lekar blev också påverkade av vuxnas prat. När jag med min lillebror byggde upp ett samhälle med Legobyggda hus, märklintåg och bilar, fick man varje hel timme betala skatt. Skattesatsen var 10 %, det var den enda procentsats jag hade lärt mig när jag var 9-10 år.

Leken gick ut på att man började med en summa pengar som man fick av stora lådan Staten. Man var sedan tvungen att börja med att köpa Lego till ett hus, någonstans måste man ju bo. Det minsta huset kallades för 4. Det byggdes av 4 legobitar av s.k. 8:or. 2 st 8:or till tak, och 1 eller 2 st 4:or till skorsten. Alla som sett olika Legobitar förstår vad jag menar. Man kunde sedan köpa mer Lego och bygga ut huset, men också köpa lastbilar och utföra transporter. Man kunde jobba som rallare och lokförare på järnvägen.

På järnvägen kunde man också jobba som elektriker, det kunde man också göra till de hus som staten byggde. Uppgiften var att koppla in lyse i alla hus. För att vara ett så litet samhälle fanns det många olika yrken. Eftersom det var bara två eller tre verksamma individer i samhället, fick man byta jobb ibland, för att samhället skulle fungera. Man var tvungen att komma ihåg att handla något man behövde, innan stora visaren stod på 12. Gjorde man inte det, fick man betala mera skatt. Skatten utarmade ekonomin, om man inte skatteplanerade. Precis som i verkligheten.

De finaste bilarna var dyrast, men de tjänade man oftast inga pengar på. Leken gick ut på att man skulle arbeta om man skulle få pengar. Så här i efterhand kan jag konstatera, att det var ett kommunistiskt samhälle jag hade skapat. Allt som gick att köpa var det Staten som ägde. Det var i så fall jag själv som var diktatorn. Det passade mig bra, jag gillade att bestämma.

Gropungar 6, Leker fortfarande

Det måste ha varit synd om ”lillebror”, han ville ju bara leka och göra det han ville. Han struntade fullkomligt i om han tjänade pengar, likaså om han fick betala skatt. Om man jobbade för lite och handlade för mycket, så inte pengarna räckte till skatten, var man tvungen att sälja något. Om lillebror hade handlat någon bil som jag ville ha, blev han alltid tvungen att sälja den, när han skulle betala skatten. Han glömde alltid att titta på klockan! Han byggde oftast ett större hus än mig, och fick på så sätt inte så mycket pengar kvar. Att ha hotell, tjänade man inga stora pengar på, det fanns bara 5 legogubbar som kunde bo där.

Om han då köpte den röda mercedersen, som gick att öppna dörrarna på, och lekte med den för länge utan att jobba, så hade han inte pengar till skatten. Om han då var tvungen att sälja den, började han grina. Jag försökte trösta honom med att det blir så om man inte betalar sin skatt, då kommer skattmasen och tar den. Det hjälpte oftast inte, det kunde då komma någon vuxen och lägga sig i affärerna. Det var inte alltid säkert att jag kunde lura av honom mercedersen. Min pappa förstod vad leken gick ut på. Det hände att han tipsade lillebror om vilka bilar som var bra att köpa först. Det såg jag som en nackdel, det gjorde att jag inte kunde styra leken som jag ville.

Ibland köpte han den stora trailerdragaren, den var dyr, men den enda som man kunde köra järnvägsräls på. Det fanns alltid mycket jobb till den bilen, i stort sett hela tiden leken pågick. Leken fortsatte oftast i flera dagar om man fick ha alla grejer kvar. Om allt material tog slut, så blev det jordbävning. Då knölade man sönder alla hus, och började om från början. Det kunde också bli att man fick plocka undan och lägga sig om det var vid fel tidpunkt. Jordbävningar var aldrig bra att göra för sent på kvällen, då var man tvungen att städa.

Hyss

Jag försökte ofta skylla på min storasyster när jag gjorde mina hyss! Det lyckades förvånansvärt bra, det drev mig att fortsätta! Föräldrarna trodde mer på mig än min syster. När jag sedan flinade åt henne, blev hon arg, och jag kunde få en örfil. Då skrek jag, och talade om att hon slog mig, då fick hon mera skäll. Ibland hände det ju att det fanns bevis jag inte tänkte på, och då åkte man dit. Det gällde att hela tiden med list lura föräldrarna. Man måste också kunna se så där oskyldig ut, som alla barn med viss teknik kan göra!

Men vi gjorde också hyss tillsammans. Då blev vi kallade för gropungar. Ibland med hot om att komma tillbaka till barnhemmet. Dit ville jag ju absolut inte, det gjorde mig avvaktande. Jag lyssnade noga på vad de vuxna sa till varandra. Dessa hot framfördes av den som blivit min mor. Far blev sällan arg, men kunde bli tillsagd att bli det. Då röt han till, men det var tämligen ofarligt. Rädd blev man bara för de som var arga på riktigt.

Mitt ordförråd var bristfälligt

Det användes en del konstiga ord under min uppväxt. Min mor kunde säga, ”jag har så mycket att göra, så jag tror jag dignar”. Det här kunde oroa mig ibland, jag visste inte vad digna var, men det lät inte som något bra. Det hände ibland att jag då hjälpte till, så hon skulle slippa digna. Jag kunde exempelvis hjälpa till att hänga tvätt. Då jag frågade om det skulle hjälpa henne att slippa digna, skrattade hon bara, och jag var lika ovetande som tidigare. Samtidigt var jag lite nyfiken också, hade jag bara min storasyster eller någon annan att lita på i närheten, då skulle hon mycket väl kunna få digna, så jag visste vad det var som hände. Men hon dignade aldrig, vad jag vet.

Föräldrar ska väl tala om för sina barn när det är något de undrar över! Visst har jag väl skrattat åt mina barns frågor också, men jag har alltid sedan försökt förklara det de undrat över.

Som när de skulle börja skolan så avslöjade jag för dem att inte Tomten fanns. Jag ville inte de skulle bli retade. Det blev de besvikna på, det märkte jag. När de sedan kom upp i 10-11 årsåldern skulle jag berätta för dem om blommor och bin, och det där ni vet. Då sa en av dem, ”jag vill inte veta något om blommor och bin. För några år sedan berättade du att inte Tomten fanns, så om du nu tänker berätta att inte föräldrar knullar och gör sina barn själva, så vill jag inte veta det”.

Jag märkte jag var för sent ute, det lärde mig att man ska nog ta det ämnet i samband med Tomten, för att få det rätt i tiden. Nu gled jag iväg några decennier i tiden, men till nästa tisdag är jag barn igen.

Gropungar 7 Arbetslivet börjar

Som 13 – åring fick jag mitt första jobb. Det var vid Brosäters Blomsterhandel, som ju finns kvar än idag. Jag fick med egen cykel och låda på pakethållaren, trampa runt på stadens gator och lämna blommor efter skolan. Toppförtjänsten under året var på påsk och julafton. Jag kunde då bli sen hem och det blev gnäll för jag inte kom hem och åt lunch. Detta blev bara under 2 påsk och jular, sedan fyllde jag 15 år och kunde åka moped. ”Men vem kommer de blommorna ifrån?” frågade kunderna ibland. ”blommorna kommer från Brosäters Blomsterhandel, men vem som skickat dem, finns det ett kort som talar om” svarade jag. Det var bra att svara så, hade chefen sagt, då blev det ofta dricks också om man log. Det där med att blommorna kom från Brosäters Blomsterhandel, var det viktigt att säga!

Jag var där i flera omgångar, jag började samtidigt vid konkurrenten Olaussons, som var den andra stora blomsteraffären, av flera i Lindesberg på den tiden. Men det gick inte att vara så rationell att man i smyg jobbade åt båda två. Det fanns samordningsvinster att göra, exempelvis allt som skulle till lasarettet, studentexamen, och om någon fyllde 50 år och liknande. Tyckte inte det skulle spela någon roll, vi hade ju betalt per bud!

När det upptäcktes fick jag sluta på Brosäters. Jag fortsatte dock vid Olaussons, och körde sedan med bil, de två sista åren. Då hade jag också fått jobb på Skattemyndigheten vid jullovet 1968.

1966 blev mina föräldrar 59 år, och de valde då att flytta från villan på Brodalsgatan 9. Här fanns alla bekvämligheter såsom vatten och avlopp, och badkar i källaren. Det var centralvärme med vedpanna, det eldades även koks i den. Det blev vid försäljningen oljeeldning i huset. Vi fick förmånen att ta bort oljetanken den 16 december 2005, såg jag i vårt kundregister, då hade fjärrvärme kopplats in.

Moster i Glava skulle lösas ut från släktgården i Gusselby. Villan i Lindesberg blev därför tvungen att säljas. Mina föräldrar hade även gjort en dålig fastighetsaffär, genom att köpa en villa som hette Norrgården. Det var ett råd de hade fått av en bankman som hette Skoglund, och som bodde på Skinnarbacken 2. Han hade antagligen tänkt sig det som en längre tids investering. Den låg alldeles efter ån, med en dåvarande väldigt stor tomt.

Investeringen som sådan hade varit jättebra om de haft råd att ha det kvar. Men det hade de inte. De betalde 83000 kr för den, och fick sälja den till pastor Oskar Hågfeldt för 80000 kr. 3000 kr var mycket pengar i början på 60 talet. Att sälja släktgården ansåg min mor vara ett helt otänkbart alternativ. En villa i stan kunde man ju både ha och mista, tyckte hon. Vilket var bra för mig, men sämre för deras egen del.

Nu skulle det börja bäras ved och vatten, vid 59 års ålder. En mycket stor trädgård att ta hand om, som vi ungdomar fick hjälpa till med. Även om det nu blev mindre och mindre. Vi var vana sedan vi var små. Usch vad jag hatade trädgårdsarbete! Jag avundades mina klasskamrater som bodde i hyreslängorna på Västerplan. Jag bestämde mig redan då för att inte ha någon trädgård att ta hand om när jag blev vuxen. Det är ett löfte som jag också har hållit ganska bra. Jag gjorde en stor gårdsplan och en gräsmatta som inte blev alltför jobbig. Det var oftast min fru som skötte den detaljen. När barnen blev äldre tog de över den sysslan, men det förutsatte att det gick att åka när man klippte gräset.

Efter grundskolan hade jag ingen uppfattning om vad jag skulle ägna mig åt i livet. Ville bli elektriker, men där kom jag inte in då. Jag lyssnade därför på mina föräldrar, som tyckte jag skulle sikta på att jobba på Lokala Skattemyndigheten, som den nu hette.

Jag gick därför efter grundskolan en termin på handelsskolan. Jag hade Eva-Lisa Ringström till lärare. Hon hade ett skratt som fick mig att skratta minns jag, det fick mig att tänka på en kvackande groda! Vid jullovet fick jag jobba extra vid Skattemyndigheten. Jag blev därefter erbjuden att börja jobba där. Då hoppade jag av skolan. Jag blev anställd som kontorsbiträde. Större delen ägnade jag dock åt att köra brev och paket till de två andra avdelningarna som var utplacerade i Lindesberg. ATP avdelningen .låg på Bytesgatan, och Fastighetstaxeringen i vad som senare skulle bli doktor Lausten mottagning. Jag fick också åka och handla olika saker åt flera av damerna som jobbade där. Med det fick aldrig komma till häradsskrivarens kännedom. Men han märkte ingenting.

Jag använde min privata moped, vilket gjorde att ärendena gick alldeles för fort, mot om jag skulle gå. Det skulle ju inte Skattemyndigheten tjäna på, så jag fyllde ut tiden med att titta på vackra flickor som var på stan under dagarna.

1969 fick jag körkort. Oj, vad kul det var att köra bil. Jag hade redan köpt min första bil ett par år tidigare. Det var av Viktor Andersson i Norsviken för 750 kr. Det var en PV 444 av 1953 års modell.

Nu började jag vara i Lindesberg på kvällarna. Tidigare hade jag mest varit hemma om jag inte kunde jobba. Kunde jag inte smita iväg och jobba, fick jag jobba hemma med den förbaskade trädgården, med att skyffla bort ogräs i grusgångarna, klippa gräs med klippare som inte gick att åka på, inte heller alltid brummande.

Jag gillade att köra bil, och anlitades ofta till chaufför, fick på det sättet snabbt kompisar i stan. Flera av dessa kompisar har jag kvar än idag.

 Gropungar 8, Jag söker mina rötter

Jag var 18 år, kände mig fri med bil och körkort, nu skulle jag söka mina rötter. Min syster hade gjort det några år tidigare. Förutom min far, besökte jag också min morfar och mormor, som fortfarande levde i Vekhyttan. Min mormor var en tuff dam. Har hört det berättas att hon körde traktor dagen efter att hon fått barn! Nog inte så vanligt idag.

Min biologiska far hade tillsammans med min äldste bror besökt oss i Lindesberg tidigare. Efter att vi blev adopterade tog de besöken slut. Vi träffades dock 1961, vid en begravning av min bror, som hade förolyckats i en biljakt av polisen. Då träffade jag alla syskonen, men upptog ingen kontakt då.

Det blev först 1969 som jag träffade min andra bror Dennis. Han bodde hos en morbror i Stockholm, efter att ha varit placerad i ett fosterhem i Skara tidigare. Han stack från familjehemmet på sin 18 års dag. Vilket kanske säger att han inte trivdes där. Morbror var steward på Dahlenrederierna, och var en utmärkt kock och läromästare i ett kök. Han lärde Dennis mycket, och Dennis lärde mig. Vi var båda intresserade av matlagning.

Dennis var 6 år äldre än mig, vilket jag tyckte var bra. Han var mycket rolig tyckte jag. Han var mer belevad än jag, han hade varit utomlands flera gånger tillsammans med morbrorn. Det hade aldrig jag varit, hade aldrig varit utanför Norden. Det var roligt att dricka öl med honom, han hade humor och kunde berätta roliga historier. Jag såg upp till honom, och var stolt över honom. Han lärde mig mycket, som t.ex. att dricka whisky!

Det var första gången jag drack sprit, jag tyckte det var gott att blanda med coca-cola. Tänk hur man i ungdomligt oförstånd, kunde förstöra whiskyn på det sättet!

En halvbror till oss som hette Stig körde bilen, och Dennis och jag drack whisky. Det fanns även en annan bror som var 3 år äldre än Dennis. Han hette Rolf, men kallades för Musse, eftersom det påstods att han hade utstående öron. Han bodde med en tjej i Kumla, vi åkte dit för att fortsätta dricka. När jag till slut spydde på hennes vardagsrumsmatta, fick Dennis skäll för att han lurade i mig whisky. Hon tyckte synd om mig, som var så lättlurad. Men jag drack ju helt självmant. Jag hade sett fulla människor tidigare, och ville gärna vara likadan själv, vid något tillfälle. Tyckte det såg kul ut att vara full. Att dricka hemma var inte att tänka på, fosterföräldrarna var kristna, och att dricka sprit var att synda.

Jag drack alltså ingen alkohol förrän jag var 18 år. De flesta andra hade påbörjat den banan betydligt tidigare. Men även Dennis var uppväxt med kristna fosterföräldrar, så det var lika även för honom. Vi skojade om att det antagligen var synd att göra barn också om man var kristen, eller också var de lata och skulle ha färdiga barn, sa vi.

 Gropungar 9, Jag åker in

Det är nu som avsnittet ”en 20 årings förvillade värld” börjar.Till fängelset, utan att passera gå. Där har jag hamnat många gånger när jag spelat monopol. Men nu var det på riktigt, men jag oroade mig inte särskilt mycket.

Jag blev alltså av med körkortet 1970, efter 10 månader. Det var nog tur det, för jag körde som en galning. Anledningen till att jag blev av med körkortet, var att jag lade en bil på sidan i en kurva i centrala Lindesberg, där nuvarande Linde Bildelar ligger. Det var fel på dörrlåset, och dörren gick upp när jag kom mitt i kurvan. Det var omöjligt att vrida på ratten med halva kroppen utanför bilen. Jag kom upp på trottoaren 7 meter, innan jag kunde vrida tillbaka ratten. Där hade det kunnat vara en dam med barnvagn, sa åklagaren när jag skulle dömas, och det hade han ju rätt i.

På den tiden var Kronofogdemyndigheten placerad där mittemot. Bilen tippade vi snabbt tillbaka, och gömde bakom dåvarande Scania. Kronofogde Holmberg anmälde händelsen till polisen, som efter någon timme kom till min nya arbetsplats på Linde Maskiner och hämtade mitt körkort. Jag var misstänkt för Grov vårdslöshet i trafik. Min brottsliga bana hade dock börjat några månader tidigare. Det var på Lokala Skattemyndigheten.

Alla som hade flyttat utomlands och hade fått tillbaka på skatten, fick sina kuvert placerade i en låda på expeditionen, då ingen känd adress fanns till dem. Jag blev en bedragare, jag skrev på deras namn och mitt eget som bud, legitimerade mig och så fick jag ut pengar.

Jag valde de med utländska namn, oftast finländska, för de skulle säkert inte komma tillbaka och fråga efter sin överskjutande skatt. Jag tog 10 – 15 stycken sådana här kuvert med olika summor. Brott lönar sig, tyckte jag. När det sedan tog slut på de utländska namnen, gjorde jag misstaget att ta även de svenska. Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket. Ligger något i det.

Då uppdagades det hela, och jag fick betala tillbaka dessa, men de utländska fick jag behålla. De gick inte att spåra adresser, man visste heller inte vilka namn det var.

Min gnidenhet gjorde att jag då blev misstänkt för urkundsförfalskning och bedrägeri. Jag fick därefter sparken från Skattemyndigheten. Jag var tidigare helt ostraffad, men man slog ihop alla de här brotten, och de tjänade ihop till en månads fängelse, kombinerat med skyddstillsyn. Ett förhållandevis högt straff för en förstagångare, men jag överklagade heller inte domen.

Jag kom till Skåltjärnsanstalten utanför Filipstad Annandag Jul 1970. Det var en öppen anstalt, och jag kunde hur lätt som helst rymma om jag ville. Här fanns ett fint julbord, det blev också smörgåsbord till nyår.

När man första gången träffade sina anstaltskamrater, skulle man berätta för gruppen varför man var där. Jag talade om att mitt brott var grov vårdslöshet i trafik. Urkundsförfalskning och bedrägeri skämdes jag för, så det utelämnade jag. Men de tog reda på det ändå, genom att fråga plitarna. Jag blev på nytt kallad till ledaren av de intagna. Jag fick nu redogöra varför jag inte talade om det vid första förhöret. När jag berättade hur det gått till, steg jag i rang, det var tydligen ett bra brott, även om det inte var speciellt klipskt.

På anstalten var en rangordning efter hur länge man skulle vara där. Det fanns olika sysslor, de bästa var att vara vaktmästare då skulle man klippa gräs, sköta rabatter, skotta snö o dylikt. Det var man vad vid hemifrån, så det kunde vara passande, även om jag hatade arbetet. Det fanns också ett jobb i köket och ett som städare. Övriga fick arbeta i skogen.

De bra jobben skulle man ansöka om. En av de intagna föreslog mig att ansöka, om jag ville ha något av de jobben. När jag lämnade in min ansökan skrattade den ansvarige pliten. Han frågade vem som tipsat mig att ansöka, och jag sa namnet. Jag hade naturligtvis blivit lurad, och jag borde ju förstått att man inte kunde lita på kriminella.

Jag fick vara i skogen och jobba. Det tilltalade mig inte alls. När jag skyllde på att jag inte kunde köra motorsåg, fick jag dra ihop stock åt några finska intagna. De jobbade något fruktansvärt hårt, arbetsledaren var helt imponerad. De tjänade också en del pengar på det, som de skickade till sina fruar. En arbetsledare hämtade upp oss i en blå Dodgebuss, som på morgonen hade en angenäm doft av skog. På eftermiddagen när vi skulle hem var doften en blandning av skog, svett och en och annan brakskit, beroende på var man satt. Jag hade gott om tid, och jag planerade vad jag skulle göra när jag kom ut.

Gropungar 10 Ut i frihet igen

Efter en lång månad kom jag äntligen ut i frihet. Nu skulle jag ha tag i ett jobb, eller gå någon lämplig utbildning. Min övervakare ville inte släppa iväg mig på elektrikerutbildning i Örebro. Han föreslog istället en annan skola där jag skulle lära mig svarva och fräsa. Hade inte minsta intresse av det, men gick där tills jag fick tillbaka körkortet och fick tag i ett jobb. Det var inte lika svårt som det är nu för ungdomar att få jobb. Efter övervakningstiden sökte jag, och kom till slut in på elektrikerutbildningen, efter en del utredningar med IQ test som avslut. Att man betvivlade mitt IQ var inte så konstigt. Jag hade alltför dåliga betyg från skolan.

Efter halva el utbildningen tyckte läraren att jag körde huvudet väldigt nära olika apparater. Han skickade mig därför till en optiker, som konstaterade att jag var närsynt, och dessutom färgblind på blått och grönt. Det var inte bra. Jag fick då sluta, eftersom blått är en så viktig färg inom el. Så dåligt såg jag inte, dessutom går det att mäta sig fram, kände att mitt framtidsyrke försvann.

Jag hade i alla fall fått avbryta, för nu kunde jag inte begära fler uppskov med militärtjänsten. Det här med pang, bom och dunder har aldrig intresserat mig. Jag lekte inte indianer och vita heller som liten, jag är mer av den fredliga typen. På den tiden var det tvång för alla att göra militärtjänst. Jag kom först till P 10 i Strängnäs, men efter en tid upptäckte även militären att jag saknade stridsvilja. Jag blev sedan placerad vid K 1 i Stockholm, vilket var betydligt bättre. Det bästa med militära är att de gör karlar av pojkar, och jag tycker efteråt att det var mycket nyttigt att göra sin militärtjänst.

Två dagar efter att jag muckade, fick jag jobb som truckförare på Linde Maskiner i Lindesberg. Ett jobb som jag trivdes alldeles utmärkt med, jag blev kvar där i dryga tre år. Här fanns en underbar kamratanda, men flera av dem slutade, och började på Volvo istället.

Polisen i Lindesberg tog mig ungefär en gång om året för olovlig körning. Det gjorde att mitt lämplighetsintyg flyttades fram två år varje gång, även om man kunde få tillbaka det på ett år.

1977 fuskade jag mig in på kransskolan i Stockholm, fast jag inte hade körkort. Jag hade gjort hela teoridelen klar med mycket bra betyg, och var färdig att gå ut på praktik.

Kransskolan skulle flyttas, och vi skulle då transportera stora mobilkranar från Rinkeby till Västerhaninge, vilket blev genom hela Stockholm. Det tordes jag bara inte göra utan körkort.

Jag avslöjade nu att jag inte hade något körkort. ”Hur kunde du då komma in här?” blev frågan. Jag kryssade i på ansökningsblanketten att jag hade körkort, och det var ingen som hade kollat det! Jag fick nu tre veckor på mig att ta körkort, och det gick bra. Jag hade ju övningskört för mig själv i fem år.

Jag hade nu blivit utbildad kranförare, men något krankort fick jag inte förrän efter 50 veckors praktik. Den som intresserade mig för kranföraryrket var Rö-Rolf. Han fixade kortare jobb åt mig, bl.a. vid bygget av Stadskogsskolan. Jag fick också vikariera för honom när han var på älgjakt. Jag fick hela tiden jobba 1 -2 månader, så var bygget klart. Det var ofta kranförare som sagt upp sig i slutet av bygget. Till slut fick jag ihop mina 50 veckor, och jag fick mitt krankort.

Det var lagom till polishuset i Lindesberg skulle byggas, och jag började jobba där. Jag hade tidigare kört kranar som hade 35 meters arm, nu skulle det bli en kran på 52 meter. Det var en avsevärd skillnad för en nybörjare. Visst kände jag mig ovan, och det gick inte så fort. Här träffade jag på den elakaste personen i mitt arbetsliv, han hade t.o.m ett elakt utseende!

Han skulle alltid ha kört där jag inte såg! Jag hade blivit utbildad på att absolut inte svänga med kranen när jag inte ser, det här blev han förbannad på. Men det finns regler för det, då ska man ha radiokontakt. Det här hände flera gånger, och jag tog kontakt med Rö-Rolf för att få råd och hjälp att hantera elakingen. Han kommer upp till mig i kranen och tar över, när elakingen skulle ha kört. Elakingen började gapa som vanligt, men då gick Rolf ut ur hytten och talade om för honom vad som gällde.

Det stärkte mig oerhört, jag visste ju att jag gjort rätt som stoppat kranen. Efter det här blev det bättre, och det var radiokontakt efter det. Jag slutade där på våren när det var dags att börja bryta stubb igen. Det blev betydligt bättre betalt, eftersom jag fick traktamente.

Vi bröt stubb åt Stora Kopparberg, och höll till i Svartnäs i Dalarna. Det var en ort med en kyrka och en konsumaffär, absolut ingenting mer. Vi hade 7 mil till närmaste systembolag, det var lika långt till Falun som till Bollnäs och Sandviken. Men vi trivdes bra, jobbade ofta in fredagen så vi kunde åka hem torsdag. Jag höll på i tre somrar med det här, sedan var ungkarlslivet slut. Min nyblivna sambo ville inte jag skulle vara borta i veckorna.

Gropungar 11

Den 18 oktober 1979 blev jag kär på Storå Folkets Hus. Hade varit det förut en gång, men efter att blivit varslad om hot från hennes pojkvän, så avslutades det projektet. Nu kändes det likadant, det var en underlig känsla. Jag tänkte inte på något annat, precis som det varit tidigare en gång.

Jag hade nu börjat köra grävmaskin sedan ett par år, och låg ute på jobb och bodde i husvagn. Jag hade inget hem, bodde hos kompisar och ibland hos damer om jag haft tur på fredagsdansen.

Det var lite jobbigt att förklara att man inte hade ett hem fast man var 28 år. Jag hade definitivt råd, jag tjänade jättebra med traktamenten. Jag tyckte bara det var en onödigt stor utgift för bara några dagar i månaden. Men nu bodde jag hos blivande svärföräldrarna i helgerna. Det gick bra i några månader, men sedan skaffade vi ett eget boende.

Vi flyttade ihop i en lägenhet på Storå Station den 15 februari 1980. Det var egentligen ingen lägenhet, det var en våning som hade två ingångar! Den hade tidigare varit avsedd för stationsinspektören.

Det här med att gifta sig tyckte jag inte var så viktigt. Vi flyttade ihop efter 4 månader, men sedan hade vi en prövotid på 9 år innan vi gifte oss. Varför ska man lova varandra att vara tillsammans livet ut? Det kanske man är, men det är dumt att lova. För min del sprack det. Vi gifte oss sedermera 1989, det skulle göra att hustrun fick en änkepension efter mig. Tycka om varandra kan man väl göra utan att gifta sig, det har mer med juridik att göra, tycker jag.

14 april 1983 fick jag äntligen köpa mitt föräldrahem, som jag tjatat om sedan mitten på 70 talet. Huset hade stått tomt länge, mina föräldrar valde att bo i gårdshuset, de påstod att det spökade i stora huset. Jag tyckte det var nonsens, då kan väl jag få rusta och bo där? Men se det fick jag inte.

Men nu var det äntligen dags, att få hugga tag i vad som skulle bli mitt livsverk. Min mor hade fått en hjärnblödning, och far ville av förklarliga skäl hellre bo bekvämt på äldre dagar.

Jag var truckförare på Sund Emba i Örebro vid den här tiden, och vad det skulle bli av mig, hade jag vid 32 års ålder ännu inte bestämt. Jag tänkte iaf inte vara truckförare hela livet. Men fick jag bara köpa gården så skulle jag kunna hitta på någonting. Jag tyckte gården hade enorma utvecklingsmöjligheter. Det fanns två stora bostadshus, varav två stycken 50 – tals lägenheter i det ena. 52 hektar skog och 4 hektar åker, en stor magasinsbyggnad med andra stora utrymmen, något måste jag kunna hitta på.

”Hur ska du klara det här med en truckförarlön”, sa Jarl Blixt, som hade utsetts till mors gode man, efter hennes hjärnblödning. ”Det kanske inte är så kul att ha så höga kostnader, att man inte kan köpa den där tårtan om man vill ha den”.

”Vill jag ha en tårta kan jag göra den själv” mumlade jag, det är inte det primära just nu, tänkte jag. Får jag bara köpa gården, så får jag väl ordna till de ekonomiska och alla andra problem som uppstår. Jag kände mig morsk, och jobba hade jag fått lära mig redan som liten.

Jag behöver inte ha något mer, några krav från den andra hälften märkte jag aldrig av, förutom att hon ville ha flera barn. Men det fick vänta, nu skulle huset göras färdigt först, så vi hade plats åt dem. Först skulle alla kostnader sänkas. Lägenheten på Storå Station var onödigt dyr. Vi sparade 700 kr i månaden på att ta en lägenhet i Otteshagen i Guldsmedshyttan istället.

Stora bostadshuset innehöll 3 ingångar, 4 rum, 3 stora hallar och två kök. Detta revs ur invändigt till bara timmerstommen, och byggdes därefter sedermera om till 8 rum och kök. Men det tog lång tid. Efter 16 månader flyttade vi in i huset, då hade vi färdigt kök, toalett och badrum, samt två tillfälliga rum. Min fru ville inte bo där utan dusch, hon var ju inte ens van att bära ved och vatten!

Jag körde tidningar på nätterna och truck i Örebro på dagarna, och gjorde sådant jag kunde själv på huset på kvällarna. I helgerna kom min bror Dennis och hjälpte mig. Han var byggnadsingenjör, och hade gjort alla ritningar. Han ville gärna ha praktik på det han hade suttit och ritat, något jag mycket väl kunde bistå med. Jag var mycket imponerad av honom, hans ritningar stämde alltid exakt. Han kunde både teori och praktik i sin yrkesroll!

I slutet av september 1984 revs ena verandan och huset stod nu vidöppet med ett 4 meter stort hål in i huset. Här skulle ena hallen och glasverandan göras om till ett vardagsrum på 28 kvm.

En morgon hade jag bråttom till jobbet i Örebro och halkade på en ramp som användes till mors rullstol. Jag bröt fotleden och blev långtidssjukskriven. Det var i slutet av september, och att ha ett stort hål in i huset den tiden kändes inte bra. Jag blev tvingad att leja bort jobbet, fast jag inte hade råd. Det var Rö-Börje och hans bror Henry som kom och räddade mig. Vardagsrummet blev i alla fall färdigt till jul, nu kunde vi leva mera drägligt. Vår förste son skulle snart fylla två år. Vi hann sedan med tre till på samma årtionde, 86, 87 och 89, den femte kom 1992, efter det fick det vara bra. Dags att säga stopp sa Herr Propp.

Gropungar 12 Det spökade i huset

Det spökade mycket riktigt i huset, ibland lite för mycket för att det skulle vara kul. Jag tyckte det var spännande och faktiskt riktigt trevligt ibland, när det var vid rätt tidpunkt. Jag var mycket nyfiken på vem det var. Vad hade han för motiv? Vad ville han säga? Var det något jag skulle göra? Jag är tredje generationen på en släktgård, var det mina förfäder som spökade?

Det tog flera år innan jag förstod att det var Sven Arefelt. Det var en kamrat till mig som tipsade mig om att det kunde vara han. Sven Arefelt hade tidigare bott på gården tillsammans med sin far, men flyttat till Aspa.

Mina föräldrar ansåg både honom och hans far som suputer, de var kristna, att dricka alkohol var att synda. Åtminstone min mor, far var inte kristen när han slog sig på tummen.  Men jag vet inte om de drack mer än någon annan. På den tiden fick man kuponger för att kunna köpa sprit. De som inte ville köpa sprit, kunde sälja sina kuponger till någon annan. Min far sålde sådana kuponger till Sven. Hans hjärtas röst drev honom tyvärr till hans död i augusti1956.

Jag fick se honom en gång som 5-åring, på perrongen när vi gick av tåget vid Gusselby station. Han hade en svart hatt på sig, och både han och min far lyfte hatten för att hälsa på varandra.

Han hade taxi beställd som väntade på stationsområdets norra sida. Det var Talis Åkergren, vi hade åkt med honom många gånger tidigare. Han hade en svart Checker, en åttasitsig amerikanare. Den användes till skolskjutsar, och den var godkänd för 12 barn.

Tyvärr fanns det två vägar hem till oss, och jag fick aldrig slå mig i slang med honom. Mina föräldrar valde vägen förbi Elin Fahlgren istället. Jag hade ju hört talas om Sven Arefelt, Han var en kändis, jag hade hört hur man talat om honom, han gjorde radioprogram.

Jag hade som nybliven 5 åring fått min första cykel, på grund av att jag hade öronvärk. Jag ville berätta för honom att jag lärt mig cykla. Det var jag mycket stolt över, det ville jag berätta för alla jag träffade. Vi kunde väl gå samma väg? Varför inte prata med honom? Han hade ju varit vår hyresgäst? För mig hade det varit en ny kontakt att känna, jag gillade vuxenvärlden. De hade ju levt livet, kanske visste vad livet innebar. De kunde lära mig något. Det var min mor som lite folkskyggt ville gå åt andra hållet på perrongen.

Nej, nu gled jag iväg från spöket. Det hände ibland på nattetid, och det var lite irriterande. Samtidigt ville jag inte göra något åt det. Jag gillar kändisar, även om just han bara spökade.

Jag insåg ganska snart att det var ett snällt spöke, oförargliga förflyttningar som inte hade någon betydelse. En tavla i mitt sovrum kunde jag sätta rak på kvällen, på morgonen hängde den lika snett igen. Mattor med glidskydd förflyttades några decimeter hit eller dit, var ofta veck på dem också. Jag förstod aldrig vad han ville med dessa förflyttningar.

På nattetid började det gå i trappen, och det kändes otrevligt. När jag gick upp för att titta vad det var, fanns som vanligt ingen där. Jag tittade till barnen som alla låg i djup sömn. Detta hände flera gånger och till slut blev jag trött på det. Nu ville jag bli av med det här. Jag berättade inte om detta för familjen, i rädsla för att de inte skulle tordas bo kvar. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo någon annanstans. Om någon påstod att det spökade i huset förnekade jag det bestämt, och frågade om de trodde på tomtar och troll också. Jag kände att de trodde på mitt falska svar.

Jag var själv med barnen i några dagar, min hustru var på en kurs i Rockesholm, vi hade nu börjat jobba med missbrukare, och hade familjehemsplaceringar. Det började gå i trappen igen vid tvåtiden på natten. Jag gick upp och satte mig i hallen, men som vanligt ingen där. Jag bestämde mig för att ta snack med spöket. Jag förklarade att han inte kunde hålla på så här och störa min så välbehövliga nattsömn. Jag sa också att han gärna fick vara här, men vi måste respektera varandra, och han fick absolut inte störa barnen!

Jag talade till honom i några minuter och gick sedan till sängs igen. Jag vet inte om han blev sårad av det, för efter detta samtal försvann han, och jag märkte inte av honom mer sedan dess. Dessa oförargliga förflyttningar var jag så van vid, att de bekom mig inte. Men efter att han försvann saknade jag honom faktiskt ibland.

Gropungar 13 80-tal – 90-tal

1983 kom det första barnet. Jag upptäckte att alla kläder skulle märkas på förskolan. Min fru ville ha flera barn, det i mitt sätt att tänka, fick mig att beställa namnskyltar i tyg, R. Andersson + telefonnummer. Det blev ett praktiskt sätt att lösa problemet.

Återvinning var i tankarna redan då, man insåg ju att det var ekonomiskt. Nu var det bara att hitta bra namn som börjar på R. Dottern blev glad, när hon i vuxen ålder fick höra att om slapp heta Rut. Rutan, det hade väl varit kul? Det var hennes mor som räddade henne från det.

Att barnen skulle ärva syskonens kläder var ju självklart. Barnen var också väldigt inkörda med att det skulle vara så. När en av dem var hos tandläkaren fick han en ny tandborste. ”Åh, vad bra” utbrast han och tillade ”då kan lillebror få min gamla” Tandläkaren reagerade, det slutade med att lillebror också fick en ny tandborste.

Bondgård ska ha djur

Ganska omgående efter att vi flyttat ut till gården skaffade vi 3 grisar. Jag hade ofta en förmåga att handla lite för fort. Jag hade ingenstans att ha dem än! De fick ta ett av rummen som mina föräldrar bott i ett par år tidigare. ”Men inte kan du väl ha grisar där” sa en faster från Östergötland. Ja, varför inte, det har ju fått duga åt mina föräldrar, då måste det väl duga åt grisar också? Det höll hon med om, hon tyckte väl bara det lät konstigt att ha grisar i en lägenhet. Huset skulle ändå rivas ut på hela undervåningen så småningom.

Jag hade ingen vana av grisar, men var till dem ofta, kanske alldeles för ofta. De skrek så fort de såg mig, varje gång gav jag dem mat, eftersom jag trodde jag gett dem för lite. Det visade sig att grisar är hungriga jämt, de äter fast de inte behöver! När de skulle slaktas på hösten hade de ett vitt lager som var 6 cm tjockt. Lönsamheten var nog inte den bästa på de grisarna. Men de hade knorr, de hade haft det bra att bo i lägenhet, det är säkert inte många slaktgrisar som gjort det!

Jag hade nu lärt mig att man inte ska mata grisar fast de skriker. Grisar var väldigt trevliga djur att jobba med, de tog ofta upp kommunikationen, genom att göra någon form av djävelskap. Vid ett tillfälle skulle jag laga en matho i trä som de haft sönder. Jag stod nedåt böjd med spik och hammare, och galten tog tag i mig bakifrån, och kastade upp mig en halvmeter, trots mina dryga 100 kg! Jag ville jobba med grisar, och bestämde mig för att utveckla det området.

Gårdshuset med de två lägenheterna revs ur helt och hållet. Broder Dennis var med och bestämde hur och när vilka bärande väggar som kunde rivas. Vi stagade upp taket provisoriskt för att kunna lägga dit två tvärgående balkar genom hela delen som skulle bli ladugård. Det var komplicerat, då stockar gick åt två olika håll. Huset var byggt av sindersten och såväl ytterväggar som innerväggar var 40 cm tjocka. Vi rev ut alltihopa, detta blev bra fyllning att gjuta golvet på, det räckte även till mera fyllning här och där. Dennis var skicklig i sin yrkesroll både teoretisk och praktiskt. Teorin ska stämma med praktiken, men som Dennis sa, det är inte alltid det gör det! Ta humlan t.ex. Den har för stor kropp I förhållande till vingarna, och ska teoretiskt sett inte kunna flyga. Men det vet inte humlan om, så den flyger ändå!

Jag fick tips av Dennis att bönder kunde låna pengar från Prytz Donationsfond räntefritt. Det gällde även om man bytte verksamhet på gården. Jag fick låna 150.000 kr för att bygga ladugård. Jag kunde nu bygga en helt modern ladugård med tryckutgödsling. Jag hade totalt 11 boxar, vilket räckte bra vintertid. På sommaren släpptes grisarna ut i stora grisgårdar byggda av ett broräcke som köpts vid Rivtjänst i Örebro tidigare. Jag hade som mest c:a 100 grisar på sommaren. Nu fick det räcka med den utvecklingen.

Det fanns även en övervåning på huset. Här fanns ett rum som tidigare en dam i Mosås hade hyrt som semesterbostad. Övriga delen på huset var en stor torkvind som inte hade använts på många år. Här byggde jag ett hönshus som blev godkänt för 600 frigående höns. Det lilla rummet som damen hade hyrt fick bli packrum. Hönshuset byggdes i två avdelningar med en gång emellan, där man plockade äggen. Jag köpte 300 höns första året och 300 året därpå. Anledningen var att jag på så sätt skulle få en jämn produktion, genom att byta ut höns varje år. Det här gick i några år, men var egentligen ingen lönsam affär. Det tog slut av sig själv i slutet av juli 1995, då hela husets övervåning brann ner och 270 höns innebrändes.

Då kändes det bittert, så mycket jobb, och så mycket pengar som lagts där de senaste åren. Jag trodde inte då att huset var fullvärdesförsäkrat, men det var det, visade det sig. Det var det andra gårdshuset som var bristfälligt försäkrat.

För att göra det billigare för mitt försäkringsbolag erbjöd jag mig att bygga upp det i egen regi. Jag kunde då göra enplanshus av det, och bygga ut svinstallet istället. Kostnaden hade jag beräknat till 450.000 kr.

Men Länsförsäkringar sa nej till mitt erbjudande, men ett enplanshus kunde jag få ändå. Jag skulle då få en ersättning för övervåningen, som jag kunde använda hur jag ville. Det lät bra tyckte jag ända tills de presenterade hur mycket jag skulle få. De skulle betala 12000 kr för hela övervåningen! Då fanns ju ingen anledning att snåla om det inte kostade mera, så då beslöt jag att de kunde bygga upp den istället. Hela byggnotan stannade på 703.000 kr, så jag blev glad över att jag inte byggde i egen regi. Här inreddes sedermera en lägenhet och en fritidslokal till mina 5 barn, och till de familjehemsplacerade missbrukare vi hade börjat med. Här placerade vi en del träningsutrustning, biljardbord och pingisbord. Det var bara populärt några år, jag gjorde sedan en lägenhet av det också. Detta för att kunna ha generationsboende på gården.

Vi var en stor familj, men vårt matkonto var väldigt lågt i förhållande till det. Vi hade även nötdjur i flera år. Sista vintern jag hade det, gick korna genom stängslet. Sonen ringde till mig i Thailand och frågade om han fick skjuta dem efter riksväg 68! Jag skrek naturligtvis rätt ut, att det fick han inte göra. Jag sa till honom kontakta en annan bonde, som dessutom var polis. Flera bybor hjälpte till att fånga in dem. Det var sista vintern jag hade djur.

Vid ett tillfälle blev ett rådjur påkört på min mark. Jag gick dit med skottkärra för att hämta det. Det var ganska sönderslaget, men jag fick ihop till en köttgryta som jag kallade Bambigryta. Flera av barnen blev tveksamma, lilla Bambi kunde man väl inte äta upp? Dagen efter kallade jag den köttgryta, då gick det bättre, då kunde alla äta.

 Gropungar 14 90-tal + start Tankdemontering

Jag blir så glad när jag ser någon som bygger upp någonting från ingenting, men undrar ibland varför inte jag kan göra likadant. Varför kunde inte jag fått vara Ingvar Kamprad t.ex? Fått bygga upp ett världsomspännande företag från ingenting? Clas Ohlson har inte varit så dumt det heller. De har båda startat från ingenting, med en bra och enkel idé.

Det enda jag har gemensamt med båda två, är att jag sålt jultidningar och majblommor, samt Dagens nyheter på söndagar.

Nej, det var mig inte förunnat, men jag har troligtvis inte haft uthålligheten heller. Jag har under mitt liv startat fyra företag, varav jag hållit igång tre av dem i tio år. Efter det har jag tröttnat och bara slutat av någon anledning. Det lilla jordbruket med grisuppfödning och höns, fyllde jag på med en uthyrningsfirma, och samtidigt var jag anställd som busschaufför vid Länstrafiken.

Att vara grisuppfödare och busschaufför visade sig inte vara den bästa kombinationen. Man har som bekant olika uniform och skor, till dessa yrken. Att bära uniform var inte min grej helt enkelt, gillade inte det i lumpen heller, men det var ett nödvändigt ont.

Annars trivdes jag bra med att vara busschaufför. Man träffade mycket folk i alla samhällsklasser, jag gillade att prata med lasten, även om det inte var tillåtet.

Jag fick klagomål under flera år från arbetsledningen för min klädsel. Till slut började dessa urarta till varningar för min anställning. Då skärpte jag mig ett tag, men jag var snart tillbaka i gamla vanliga gängor igen.Du vet det där att lära gamla hundar sitta, o.s.v. Jag fick till slut sparken.

Det kändes bittert då, jag trivdes bra med att köra buss. Men det var tur för min egen utveckling att det hände.

Grunden till start av Tankdemontering

Efter att jag fått sparken från bussarna, började jag en datakurs på Masugnen. Här fick jag lära mig word och excel, och lite annat plock med dator. Här fick jag också lära mig företagsekonomi. Jag hade en excellent lärare vid namn Magnus Nordkvist. Han kunde verkligen göra utbildningen medryckande och intressant! Men det tog slut efter ett tag, och jag gick ut i arbetslöshet igen. Därefter sökte jag starta eget bidrag, för att starta upp företag tre, börja sälja ved.

Andra året jag höll på med det, kom jag till en kund som ville köpa mer ved, om han bara hade fått bort oljetanken. Nu blev det som en helikopter i huvudet på mig! Att jag inte kunde begripa det tidigare! Veden blev tråkigt att hålla på med, det blev flera stycken till som startade. De hade bättre förutsättningar än mig, de hade egen skog, jag hade sålt min skog 1986, för att ha ekonomi till att rusta på husen.

Trots att jag visste att oljan hade blivit för dyr för de flesta, (de började ju med ved) fattade jag inte förrän då, att det måste vara oljetankar man ska ta bort. Här måste finnas hur mycket jobb som helst. Gjorde ett snabbt överslag, och konstaterade att det måste finnas minst 50000 oljetankar inom 25 mil. Det visade sig vara mycket mera.

Oljetankar verkade lockande vid närmare eftertanke, man fick oljeskvättar och plåt gratis, samt betalt för det utförda jobbet. Nu startade jag företag fyra, som visade sig skulle bli mitt lyckokast.

Men nu gällde det att gå försiktigt fram, så man inte väcker björnar som sover. Valde därför att inte marknadsföra mig i mitt närområde, utan inom 20 mils radie. Hemmamarknaden hinner jag med sedan tänkte jag. Men det blev som med veden, det startade upp flera andra i närområdet.

Det dröjde dock ett tag innan de kom igång, och jag lät dem hållas, utan att konkurrera med deras priser som var lägre. Det visade sig vara ett klokt beslut. De var billigare än mig, men det brydde jag mig inte om. Att konkurrera med pris ansåg jag inte vara rätt sätt. Man skulle istället välja kvalité på arbetet, så man får ett bra rykte. Det gällde att se till att man hade duktiga medarbetare, som strävade åt samma håll.

Mina konkurrenter körde på i området de höll till. Under tiden hade jag pinkat in ett revir i fem län. Vi skaffade telefonnummer i Södermanland, Dalarna, Värmland och Östergötland, för att vi skulle se ut att vara lokala företag. Det såg ut som vi var större än vi var, men det störde mig inte speciellt ofta. Vi fick förfrågan på 340 oljetankar åt Borlänge Energi, jag valde att avstå, då vi inte skulle klara tidsplanen. Jag ville hellre ha många mindre, än en stor uppdragsgivare. Men det kunde jag inte gärna säga.

Jag byggde upp ett samarbete med rörmokare, pumpinstallatörer och energibolag inom 25 mils radie från Lindesberg. Mailade dem alla, och följde upp med telefonsamtal efter några dagar. Alla började borra för värmepump, andra gick på fjärrvärme, samt en och annan pelletseldare. Jag hade nu fått ett bra kontaktnät, med såväl installatörer som fjärrvärmebolag. Jag fick vara med ibland, när fjärrvärmebolagen skulle ge information till blivande kunder.  Detta var mycket värdefullt, dessa kunder fick jag så gott som alla. Nu hade jag fått fäste, nu kunde ingen röra mig! Nu började allting gå fruktansvärt fort, och jag hann inte med Västergötland. Missade också en del av hemmamarknaden. Jag kände mig ändå nöjd med mitt arbetsfält.

Jag insåg att det gick åt lastbilar för att kunna fortsätta den utstakade linjen. Skaffade en liten kranbil och en liftdumper. Bytte sedan upp mig till bättre och bättre lastbilar efter hand.

Det här förstörde jag otroligt mycket pengar på! Till slut hade jag två lastbilar igång, och en i reserv som jag kunde göra om till både kranbil och liftdumper, när någon av de andra gick sönder. Så de två små demonteringsbilarna. De två små blev egentligen dyra att åka med. Man blev tvungen tömma skrot, det tog bort väldigt mycket tid, om man räknade på det. Men det var heller inte så lätt att få tag i bra chaufförer till lastbilarna.

Det blev mycket att hålla reda på. Jag var ingen van arbetsgivare, ställde samma krav på anställda som jag hade på mig själv. Jag hade svårt att inse att man inte kunde göra så.

Man skulle ha koll på att alla bilar var i ordning, det blev många olika chaufförer på bilarna. Anledningen var ju mig själv, jag kunde aldrig ge beröm, trots att jag oftast hade dokumenterat duktiga killar. Den förste av dem hette Magnus. En stor stark kille som var enormt bra att ha vid pannuttagningar. Jag grät efter att han sagt upp sig. Jag tänkte på hur och om jag kunde förändra mig. Jag försökte, men det var mycket omkring mig hela tiden, det gick inte.

De flesta av mina anställda har haft ett gott självförtroende, var det någon som var utan, fanns det flera i gruppen som gärna tog hand om honom. Jag hade ett kanongäng under den här tiden!

Man såg hur självförtroendet växte på honom, jag fick beröm av AF, och jag tog åt mig av det, fast jag egentligen inte gjort någonting åt det. Det var hans arbetskamrater som hade gjort jobbet! Vi var på den här tiden ett toppen gäng, där alla tog hand om alla. I spetsen var Hans Persson, (frid i hans minne) här fick jag en stor avlastning, genom att alla vände sig till honom. Jag var för stressad jämt, mig var det bara en som vände sig till. Denne slog mig till slut på käften. Hur jag bemötte det, ska jag berätta om i nästa inlägg.

Gropungar 15, jag får på käften

Jag satt som vanligt vid mitt skrivbord när arbetarna kom hem efter avslutad arbetsdag. Vi hade tidigare på dagen haft någon diskussion om något jag inte minns. Vi var inte ense i frågan, men jag diskuterar gärna till punkt och förklarar varför. Till slut brast argumenten för arbetaren, och han behövde avreagera sig genom att tilldela mig en handflatesmäll. Det var inte alls så farligt, men glasögonen for av. Han ångrade sig och bad om ursäkt redan dagen efter. Den godtog jag, men det föranledde inte att straff skulle utebli, vilket jag förklarade för honom.

Jag gick några dagar och funderade på en lämplig bestraffning. Han skulle helst glömma bort det, så det blir som en överraskning!  Jag kom så på något riktigt bra! Jag väntade ett par veckor, så han inte skulle misstänka något.

Det var så att i fritidslokalen skulle ett fönster sättas in, den skulle nu göras om till lägenhet. Arbetaren bodde i lägenheten som byggts bredvid. Jag gick in till honom och frågade, om han kunde hjälpa mig slå hål i väggen, för att påbörja fönsterbygget.

Jag ritade in en rektangel där hålet skulle vara. Jag frågade sedan arbetaren:

Om du sopar till med knuten näve så mycket du orkar, nog måste du väl kunna slå hål i en gipsskiva?

– Med lätthet, svarade arbetaren, och tog sats så han fick bra slaglängd. Jag sa aldrig att det var en gipsskiva, jag ställde bara den frågan!

Han slog inte hål, det var visst inte gips, det var en OSB skiva. Det gjorde ont i näven. Han hade nu fått sitt straff på ett bra sätt, tyckte jag. Som chef skall man deligera så mycket som möjligt. Handgemäng är jag inte mycket för, det var bättre han fick ge sig ett straff själv. Han är fortfarande anställd vid företaget, efter en kortare tid hos en konkurrent. En mycket företagslojal kille som har tillägnats ett eget inlägg

Driva företag med socialt intresse

Jag har alltid varit en misstänksam person. Jag anade ugglor i mossen, när jag fick ett erbjudande från en konsult, som arbetade för Arbetsförmedlingen. Det gällde en person som gått många olika utbildningar inom AMS. De lät tilltalande allihopa. Han saknade inte självförtroende, men det var andra problem. Mycket hög sjukfrånvaro, var nog det allra största problemet. Han var naturligtvis inte sjuk alla gånger, men ibland var han det också. Han var bara lat, innerligt lat, erkände det själv också, en gång när jag satte saken på sin spets.

Han gjorde en lång praktiktid hos oss. Jag kan förstå att det kan vara surt att arbeta gratis på en praktikplats. Jag erbjöd honom därför en Thailand resa tillsammans med mig. Om han gjorde det bästa han kunde i två månader, vi skulle ta ett par veckor i september. Jag hade fått tag i en resa för 5000 kr. Hans beteende ändrades lite till det bättre under två månader. Men när vi sedan skulle åka till Thailand ville han inte bli med!

Jag blev förundrad, varför hade han då bättrat sig, när han ändå inte ville ha resan? Men det skulle visa sig att jag skulle bli förundrad många gånger på den här personen. En social och mycket trevlig person, med många bra utbildningar som passade mig. Jobbade bra när han jobbade, men med så mycket frånvaro bara för att vara så fruktansvärt lat. Men han var mycket intressant att jobba med, jag kunde bara inte motstå honom!

Jag har alltid gillat psykologi, och ville utveckla mig på det området. Han kändes som ett utmärkt objekt för mitt ändamål. Till både hans eget och arbetskamraternas förtvivlan anställde jag honom! En av de anställda frågade om jag blivit tokig. Men han förstod inte min avsikt och mitt mål. Under hans praktiktid hade vi märkt hans frånvaro, så vi var ju alla förberedda när han till slut anställdes. Som arbetsgivare hade jag rätt att kräva läkarintyg från första dagen. Han valde att inte komma med något läkarintyg, att vara lat är ingen sjukdom. Därmed betalade jag inte ut sjuklön.

Han blev nödsakad att arbeta 2 veckor varje månad, för att klara sin försörjning. Något mer behövdes uppenbarligen inte. Efter ett tag lärde vi oss vilka veckor han blev tvungen att arbeta. Svårigheter uppstod när han jobbade 2 eller 3 dagar varje vecka, då kunde man aldrig veta vilka dagar han tänkte jobba framledes. Jag blev tyvärr tvungen att säga upp honom efter en tid, därmed fick jag inte fortsätta med mitt psykologiska experiment. Men det var en lärorik tid, även om den nog kostade en del pengar. Men alla nöjen kostar pengar, så på det viset kan man inte tänka. Och förresten, vad ska man med pengar till, om man som jag, ändå inte kan sköta dem?

 

 

 

FILED UNDER : Gropungar

Senaste Inläggen

Kategorier