Wohlgart Andersson / 4 juni, 2019

Jag ruskar på mig och går vidare

Den första By Passoperationen gjordes av en argentinare 1967, så det finns lång erfarenhet på området. Den här argentinaren blev naturligtvis berömd för detta. Han startade upp ett eget sjukhus och fick statliga medel att driva det. Det blev efter en tid fattigare i Argentina, så bidraget drogs in. Då markerade läkaren genom att skjuta sig i hjärtat.

Hur en sådan här operation går till skrev jag om förra veckan på www.24i.se. På tisdag eftermiddagen och onsdagen var det inte mycket med mig. Jag hade fruktansvärt ont, jag tiggde morfin tills de sa stopp. Men det var inte bra med morfin heller, jag såg många konstiga saker som jag inte ser annars. En del riktigt obehagliga. Natten till torsdag sa jag därför stopp på morfin, ett beslut jag senare skulle ångra visade det sig. Jag ville ha något annat istället.

Jag fick fina värden fort, skulle blåsa i en pipa 30 gånger i timmen, jag blåste 60 gånger, ibland mer. Lungorna skulle komma igång snabbare av det, de säckar ihop när de stängs av sa de. Kändes inte bra att vara beroende av hjälp för att resa sig upp i sängen. Låg och funderade på en uppfinning för ändamålet. Ett snöre på tre meter att knyta ihop i en cirkel. Lägga det runt nacken och foten, och vips skulle det problemet vara borta. Det behövdes dock inte, på torsdagsmorgonen gjorde jag framsteg genom att kunna resa mig upp i sängen själv, förvisso med en del krångel, men det gick.

Svårast var att inte använda armarna att dra med. Det var dock tillåtet att använda en arm att trycka med. Raj som låg i sängen bredvid hade opererats samma dag på eftermiddagen. Det kändes då naturligt att jag skulle vara före honom, men han var inte långt efter. Han var dock före mig att resa sig ur sängen utan att fälla upp den. Det retade mig en del.

Han är betydligt kortare än mig, påminde lite om Lilla Fridolf i kroppsformen. Han var från Trollhättan och fick komma till sitt hemlasarett 2 dagar före mig. Det kändes orättvist, när bådas värden var bra, och jag hade opererats först. Han fick ambulans flyga hem, det var billigare än att åka ambulans med bil.

Jag hade blivit lovad komma till Lindesberg lördag eller söndag. På söndagskvällen kom de och sa att ansvarig läkare i Lindesberg inte svarade trots fem påringningar, det retade mig. Nu blev jag lovad måndag. På måndagseftermiddagen kom läkaren och sa att jag skulle bli utskriven under tisdagen istället. Så nu ska jag hitta någonstans att bo ett tag.

De 43 trappstegen upp till lägenheten låter inte lockande just nu, men läkaren påstår att jag skall klara det. Men jag vill ha någon i närheten eftersom jag inte får lyfta något tungt, kan inte bära varor t.ex. Får se hur det går när jag ska pissa, men jag får väl sitta och pissa.

 

 

FILED UNDER : Okategoriserade